winterzerotwo

Inte mycket händer kan jag säga.
Mitt liv har nog aldrig varit så ointressant som det är nu.
Det finns såklart vissa ljuspunkter, men i allmänhet är det bara tristess.
Börjar känna mer och mer hur jag vantrivs och hur ensamheten tär på mig.
Kan säga att det skrämmer mig, det skrämmer mig rejält.
Tre månader har gått och jag har fortfarande inte hittat någon att umgås med, det är helt sjukt.

Skåne kanske inte är någonting för mig?
Nu har jag visserligen fått ett jobb, som i sin tur kanske leder till att jag kan flytta hemifrån inom några månader.
Men är det det jag vill? Vill jag verkligen vara här nere?
Jag tvivlar, jag tvivlar verkligen.

Allt känns så extremt svårt nu bara.
Jag var så säker på min karriär förut, men nu känns det verkligen osäkert.
Saknar verkligen Dalarna..

Vancouver, snälla, vinn inatt..
Jag vill ha någonting att vara glad över imorgon,
något som kan mildra abstinensen och lätta lite på saknaden.