winterzerotwo

Jag har blivit bloggutmanad av Johanna.

"Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar."

1. Jag är väldigt rädd för onormalt stora växter, så som svampar och solrosor.

2. Alla vet ju att jag vill bli polis, men innan det(för en väldigt kort stund) ville jag bli veterinär.

3. Tv- och dataspel är bland det roligaste som finns och slukar obehagligt mycket av min fritid.

4. Jag älskar godis, men äter varken ketchup eller dricker saft för att jag tycker att det är för sött.

5. Jag har glasögon, men använder dem nästan aldrig då jag skäms över hur jag ser ut i dem,

6. Jag hatar att ringa personer jag inte känner även fast jag vet att jag aldrig kommer träffa dem.

7.  Att åka snowboard är det roligaste som finns att göra på snö, men jag vet inte om det finns en människa i Sverige som är sämre på det än jag.


Eftersom jag inte har en aning om vem som läser min blogg så väljer jag att inte utmana någon.

Tomhet och saknad är allt jag känner nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, har aldrig haft denna känsla förut. Både på gott och ont.
Det har varit mycket känslor senaste veckan och kulmen var i morse när ett blev två.
Har aldrig velat sitta på ett lila tåg så mycket som då.

Men lugn, vi fixar det.
Krossa allt motstånd, right?

We're in this together now.

Jag är bara så jävla lycklig just nu.
Tack.

Det är mycket på gång nu.
Minst sagt mycket..
Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen.
Stressen kommer krypande också.
Om allt ska gå som jag vill så måste väldigt mycket hända på väldigt lite tid.
Väldigt lite tid.

Och det känns minst sagt motigt.
Hela tiden blir man påmind av hur svårt livet egentligen är.
Och tankarna ska finnas på miljoner ställen samtidigt känns det som.
Tjejen, jobbet, lagret, framtiden, studierna, resorna, saknaden, ekonomin, sporten, familjen..
You name it, i think about it. Typ.

Och ärligt talat så går det åt helvete på alla fronter just nu.
Alla mina älskade lag förlorar till höger och vänster, har tröttnat så sjukt mycket på jobbet and dont get me started about my family.
Jävla tur att jag har den ljusa strimma hopp du ger mig.

Öroninflammation har jag lyckats dra på mig nu också, som om det inte vore nog redan med allt som är åt helvete.
Blir nog hemma från jobbet imorgon, det känns bäst så.

Kan inte understryka hur mycket jag längtar till helgen, då får jag glömma alla problem.

Orkar ärligt talat inte skriva så mycket.
Åker till Johanna inatt, ska bli trevligt. :)

Går väl bra på jobbet antar jag, extremt tråkigt bara.

Nej, nu måste jag kolla så jag inte glömt att packa något.


You blow me away.

Idag kommer hon :D
Hade tänkt dra ner till Knutpunkten och möta henne.
Men det vet hon inte än, så "schhh!"

Jag är så jävla lycklig nu..
Kommer bli en underbar helg.

Nu är det dusch som gäller.

Ja, snart är det lördag.
Längtar efter dig. <3

Känns lite som att jag tappat lusten att "blogga" nu när jag börjat jobba.
Måste bero på att jag är så trött och alltid har massa huvudvärk.

Idag fick jag "öppna" butiken och styra den helt ensam de första timmarna.
Inventera fick jag göra också, på andra dagen.
Känns bra!
They're giving me responsibility.
Annars så är ju jobbet väldigt långtråkigt och så, ingen höjdare direkt.
Man man får väl hålla ut.

Det får räcka för idag.

Jag är verkligen helt slut.
Förstår inte riktigt hur en dags jobbande kan göra mig så trött.
Jobbet på bruket var ju mycket mer fysiskt krävande, väldigt varmt, man förlorade flera liter vatten per skift plus att arbetstiderna var ännu sämre.
Ändå var jag tröttare igår(och idag) än vad jag var någon gång på Outokumpu.
Lite skumt faktiskt.

Var till Klippan idag och fixade mitt busskort, skönt att ha det gjort.
Det räcker dock bara till 11 December, så det blir några dagar där då jag har varken pengar eller kort.
Men det löser sig nog.

Nu orkar jag inte skriva något mer..
Får se om det blir mer imorgon.

Och förresten, det är snart lördag! :)

Första dagen på jobbet idag.
Det var.. jobbigt.
Usch, mina fötter är sönder och har världens huvudvärk.
Blir så trött på alla tjuriga gamla gubbar som vägrar kolla en i ögonen och som muttrar surt för sig själv när dom inte får sin växel blixtsnabbt.
Inte har jag ätit nånting heller. Jävlar vad sur jag var på slutet när vi skulle stänga.

Tur var väl att personalen var übertrevlig.
Jag är den enda killen där, jobbar med tre andra tjejer.
Och alla andra i de andra affärerna(som vi delar omklädings- och duschrum med) var också väldigt snälla.
Dom var nog glada för att det var en kille som började jobba där, för typ 80% av alla anställda är tjejer.

En kul grej också är att min arbetsgivare ville göra mig till lageransvarig.
Aldrig fel att ha ansvar för saker.

Nu ska jag äta och sen vänta på att en viss Jay hör av sig så jag kan ringa. :)

Jag känner faktiskt inte för att skriva så mycket idag.
Känner mig allmänt omotiverad och jag har så mycket tankar i huvudet så jag vet inte vart jag ska vägen.
Värt att notera är ju iaf att Vancouver vann inatt igen, och Luongo höll nollan(igen).
Underbart, 2-0 slutade matchen.

Lite nervös är jag inför imorgon om jag ska vara ärlig, första dagen på jobbet.
Men det går förhoppningsvis bra.

Helgen kommer att bli underbar, det känner jag på mig.
Jag kommer vara i extas, verkligen.
Eller vänta. Extas? Räcker det?
Nej. Lycklig. Lycklig känns som ett bättre ord.

-

Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar
Allting har förändrats
men jag känner likadant

Inte mycket händer kan jag säga.
Mitt liv har nog aldrig varit så ointressant som det är nu.
Det finns såklart vissa ljuspunkter, men i allmänhet är det bara tristess.
Börjar känna mer och mer hur jag vantrivs och hur ensamheten tär på mig.
Kan säga att det skrämmer mig, det skrämmer mig rejält.
Tre månader har gått och jag har fortfarande inte hittat någon att umgås med, det är helt sjukt.

Skåne kanske inte är någonting för mig?
Nu har jag visserligen fått ett jobb, som i sin tur kanske leder till att jag kan flytta hemifrån inom några månader.
Men är det det jag vill? Vill jag verkligen vara här nere?
Jag tvivlar, jag tvivlar verkligen.

Allt känns så extremt svårt nu bara.
Jag var så säker på min karriär förut, men nu känns det verkligen osäkert.
Saknar verkligen Dalarna..

Vancouver, snälla, vinn inatt..
Jag vill ha någonting att vara glad över imorgon,
något som kan mildra abstinensen och lätta lite på saknaden.

Sitter och lyssnar på kent lite nu på morgonen och funderar.

En fråga; När får man någonsin vara glad?
För motgångarna börjar bli rätt löjliga nu, hela tiden är det någon/något som sätter käppar i det där jävla hjulet.
Fick reda på i morse att jag ska jag ska jobba den helg som Johanna skulle kommit hit.
Hur sjukt ironiskt är det inte att när jag väl hittar någon, som jag tycker om, så ska det bara vara massa problem?
Är det slumpen? Ödet? Vem är det som jävlas, det skulle jag bra gärna vilja veta.
Men, nu blir jag bara mer taggad att klara detta.
Jag vet vad jag vill och jag ska lägga all min kraft för att få det jag vill ha.

In other news då, Vancouver förlorade inatt över Detroit.
2-3, och det var lite av svenskarnas natt.
Samuelsson, Zäta och H. Sedin nätade.
Och vad jag såg av highlightsen så gjorde Luongo en bra match.
Wellwood var också bra, han blev andra stjärna.
This'll do for now.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Highlights, Detroit v Vancouver
http://canucks.nhl.tv/team/console.jsp?hlg=20082009,2,167

Jag har länge gått och funderat på vad jag vill göra nästa år.
Nu har jag i alla fall kommit på att jag vill studera.
Men jag har ingen aning vad jag vill studera till.
Tågförare, VA-tekniker, Robot- och automationstekniker och Processtekniker plast/polymér är alla yrken som låter intressanta.
Men när jag börjar tänka på konkurrens och sånt blir jag så nedstämd och cynisk.
Det känns alltid som att jag inte har vad som krävs och därför tappar jag lusten.

Skadar ju dock inte att ansöka.
Men aja, vi får se hur det blir.

Saknar dig.